Ett ställe där det var liv och rörelse, och dit vi pojkar ofta sökte oss var till Botilda och Nils Lindkvist.

Nils Lindkvist, som körde posten med häst och vagn mellan Ängelholm och Strövelstorp, hade även i någon mån – person- och godsbefordran. Vagnen var utrustad med kuskbock och två säten bakom, ställda mot varandra med plats för två på varje.

När sonen Nils övertog efter fadern skedde postbefordran med paketcykel fram tills T-forden kom i början av 1920-talet.

Tilda drev handel med ägg och kycklingar. Varje fredag eftermiddag när postrundan var klar, lånade Tilda häst och vagn och åkte till Ausås för att köpa upp ägg. Ibland fick jag åka med. Vid ett tillfälle utökades handeln med gråpäron. En gammal gumma, som bodde strax vid möllan, hade ett högt gråpäronträd, som gav riklig skörd, men ingen ville plocka ned den. Gråpäron var lika omtyckta då som nu. Goda att koka in tillsamman med lingon. Tilda trodde att hon kunde sälja dem på Sundstorget i Helsingborg, om jag plockade ner dem. När Tilda kom tillbaka efter någon timme var päronen nere. Det mättes upp i 5-litersmått (kappa). Resultatet blev 12 kappor och för dessa betalde Tilda 1.75/kappan. Gumman blev överlycklig för dessa 21:- kronor, vilket i det närmaste var lika mycket som hennes pension. Jag fick 1 krona och det tyckte jag var bra för 2 timmars arbete.

Tilda nådde trots ett bekymmersamt och slitsamt liv med många barn en hög ålder, hon blev 97 år (1860-1957). Maken Nils levde åren 1856-1944.

Sönerna Oskar och Sture drev slakterirörelse. Vid denna tid såldes de flesta djuren till privata uppköpare. Djuren hämtades ute på gårdarna, och för oss pojkar, som ibland fick vara med, var det intressant att höra de livliga diskussionerna om vikter och priser. Slaktaren kunde på den tiden nästan exakt bedöma slaktdjurets levande vikt. Någon hälso- eller veterinärkontroll av slaktade djur förekom ej. Fläsket och köttet såldes efter styckningen direkt till hushållen. De hela djurkropparna såldes bl a till Koop. Föreningen Svea, Helsingborg. De mindre djuren (svin, får, kalvar) bedövades med ett klubbslag i pannan. De större djuren (hästar, tjurar m fl) blev skjutna. Vapnet kallades ”slaktmask” och liknade en tratt. Om man drar en linje från djurets högra öra ner mot vänster öga och en linje från vänster öra till höger öga får man ett kryss. Vid den punkt där linjerna korsades skulle kulan träffa. Slaktmasken placerades på pannan och med ett lätt slag av en hammare brann skottet av. Metoden var effektiv.

Slakteriavfallet kastades på andra sidan ”gäret” till stor förnöjelse för hundar, kattor m fl. Ingen klagade alla tog det som naturligt.

 Erik Dahlman